SLÄKTEN VON HOLTZ TYSKLAND

Tänk så en släktgren kan utvecklas.

Från Smeder i Tyskland till min mormor Emma Margareta Eriksson och min mor Maria Kristina Eriksson

gift Martin Lindström och slutligen jag själv Karl Arne springpojke, butiksanställd, butikschef och köpman.

Släktens äldste kände medlem var den från Tyskland till Sverige inflyttade

smeden Joakim VON HOLTZ född omkring 1600-talets början.

Eftersom detta är en mastig släkthistoria har jag markerat med rött där det viktigaste finns.

Tar även med barn, gifte mm. som den intresserade kan ta del av, detta är inte markerat utan har

vanlig svart text.

Jag har markerat med blått där det finns en länk till annan sida.

Kom ihåg att inte klicka på det röda korset då du går ut från sidan, utan på pilen till vänster.

Lila text avser fakta om orter, saker mm.

++++++++++++++++++++++++++++++GENERATION 13++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Joakim VON HOLTZ är min mormors farfars morfars morfars farmors farfar:

LINDSTRÖM, Karl-Arne (1940 - )

mor: ERIKSSON, Maria Kristina (1905 - 1991)

mor: ERIKSSON, Emma Margareta (1877 - 1951)

far: ERIKSSON, Tvilling Johannes "Johan" (1844 - 1919)

far: PALM HOLM, Erik (1818 - 1847)

mor: STOCKBERG, Greta (1785 - 1847)

far: STOCKBERG ERICSSON, Anders (1759 - )

mor: HANSDOTTER LANG, Margta (1730 - 1784)

far: HENRIKSSON LANG, Hans (1703 - 1770)

far: LANG, Henrik (1672 - 1748)

mor: VON HOLTZ, Anna JOAKIMSDOTTER (1629 - 1719)

far: JOAKIMSSON VON HOLTZ, Joakim (- 1676)

far: VON HOLTZ, Joakim (- 1669)

Barn med Okänd OKÄND

BIOGRAFI:

GUSTAF II ADOLF såg vid sina härtåg i TYSKLAND många duktiga hantverkare och yrkesmän som skulle kunna vara av stor betydelse för Sveriges utveckling. Han erbjöd därför dessa INVANDRING till SVERIGE.

JOAKIM VON HOLTZ var en av dessa.

Han kom 1629 till Sverige och arbetade i Henrik Lohes hammarsmedja.

Man kan förmoda att denne tyske mästersmed var en person med häftigt lynne. Av bergskollegiets gamla handlingar framgår att han år 1645 var inblandad i ett tumult mellan bruksfolket och bergmästaren. Mästaren von Holtz beskylldes för stenkastning på "profossen". Bergskollegium fann de anklagade skyldiga. Vad von Holtz beträffar skulle dock vid straffets beräknande tagas hänsyn till att han var en av de första bland de smeder, som "efter Gustaf II Adolfs nådiga vilja med egen omkostnad och besvär till riket införskrivit". "Och att han i 16 år många svenske lärt och således hulpit till att konsten är i landet kommin i flor". Vidare att hans son ensam förestod en smedja med två härdar. Smeden von Holtz fick 40 daler silvermynt i böter och sonen, som också varit med i bråket, 30 daler. (Källa: Kersti Matsson).

Redan tidigt insåg man värdet av fallen vid Tunafors i Eskilstunaån. Här fanns goda möjligheter att bygga hamrar o dyl för smide. Viss bruksdrift tycks ha förekommit från 1570-talet. Verksamheten tilldrog sig snart kung Karl IX:s intresse. Under hans överseende utvecklades driften. År 1604 grundlades Tunafors stad, en s k faktoristad där det smiddes för krigsmaktens behov. När faktoriverksamheten efter några decennier flyttades till andra städer var det nya typer av hantverkare och smeder som tog över på platsen. År 1659 upphörde Tunafors stad att existera, då området enligt Carl X Gustafs utfärdade stadsprivilegier blev en del i Carl Gustafs stad. Namnet Tunafors fördes dock vidare genom Tunafors bruk, den dominerande inrättningen i Tunafors stad.

Under 1600-talet utarrenderades många av hamrarna vid Tunafors till utländska företagsledare, som genom sina pengar och kunskaper kunde främja utvecklingen av den svenska järnhanteringen. Från Holland kom Thomas Blommert och Henrik Lohe. De bidrog i hög grad till Tunafors utveckling genom sina stora investeringar, nya produktionsmetoder och egna smeder. Lohe-ätten blev under seklet storägare i det som kom att benämnas Tunafors bruk. Under släktens överinseende blomstrade verksamheten med ökad produktion, nya smedjor och hamrar. Här framställdes bl a knivar, gafflar, filar, lås, saxar och verktyg.

Tunafors bruk drabbades dock av en svacka under Karl XII:s tid. År 1719 slogs det samman med Carl Gustafs stads bruk under Daniel Lagersparres ledning. Motgångarna fortsatte. År 1725 drogs bruken in till kronan efter Lagersparres konkurs. Tunafors bruk överlämnades strax därefter till den polska grevinnan Anna Woynarowska som dellikvid för en stor skuld. Hon i sin tur sålde bruket vidare till Johan Halenius, vars släkt sedan förvaltade det under stor del av det återstående 1700-talet. Under 1800-talet togs bruket över av far och son Noréus. Anders Victor Noréus blev också brukets siste ägare. År 1873 sålde han Tunafors bruk till Eskilstuna Jernmanufaktur AB. Detta innebar slutpunkten för Tunafors, som sedan 1500-talet alltså varit namnet på både en stad och ett bruk vid Eskilstunaåns fall.

Eskilstuna hammare eller Tunafors, belägen på stadens grund, privilegierades af drottning Maria Eleonora för Henrik Lohe den 5 mars 1636, och i riksregistraturet finnas flera andra bref, som innehålla bestämmelser om denne bruksidkare samt hans förhållande till staden.

Sålunda utfärdades af regeringen den 4 februari 1640 befallning till ortens bergmästare, Christopher Geyer, att ransaka om dammarne vid Eskilstuna, öfver hvars, som det synes, olagliga nedrifvande Henrik Lohe anfört klagomål, och om så i sanning befunnes vara, borde han tillse, att de ej ytterligare måtte förminskas.Tvenne år efteråt medgafs Lohe att till detta sitt bruk föra 500 stafrum ved, som han låtit hugga i Husby socken, hvarjämte han erhöll tillstånd att än vidare få hugga på allmänningen af kullfallna träd,tills en viss förordning om skogen blefve gjord.

Beträffande tillverkningen vid Eskilstuna, hvilken synes hafva varit af samma beskaffenhet som under föregående period, så omtalas år 1643 en specialitet därifrån, hvilken i Bergsamtets

registratur beskrifves på sådant sätt, att innehafvaren af Eskilstuna Henrik Lohe samt Lucas Hedding, hvilken synes hafva varit hans kompanjon i detta eller något annat bruk i Södermanland, införskaffat "åtskillige slags Scampeluner att smida allehanda slags järn efter, serdeles ibland annat någre år sedan uppfunnet att smida ett slags plogjärn som sändas åt Italien och andra vidt aflegsne orter.

Namnet Tunafors levde vidare även sedan staden och bruket försvunnit. Välbekanta Tunafors fabriker var länge navet i Eskilstuna Jernmanufaktur AB. Ur Eskilstuna Jernmanufaktur AB:s arkiv, Företa-gens arkiv i Sörmland.

SAMMANFATTNING PERSONHISTORIA:

1629 Bosatt 1629 Tyskland. 

1629 Bosatt 1629 Sverige. 

1669 Död 1669 Eskilstuna bruk, Eskilstuna.

++++++++++++++++++++++++++++++GENERATION 12++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Joakim JOAKIMSSON VON HOLTZ är min mormors farfars morfars morfars farmors far:

LINDSTRÖM, Karl-Arne (1940 - )

mor: ERIKSSON, Maria Kristina (1905 - 1991)

mor: ERIKSSON, Emma Margareta (1877 - 1951)

far: ERIKSSON, Tvilling Johannes "Johan" (1844 - 1919)

far: PALM HOLM, Erik (1818 - 1847)

mor: STOCKBERG, Greta (1785 - 1847)

far: STOCKBERG ERICSSON, Anders (1759 - )

mor: HANSDOTTER LANG, Margta (1730 - 1784)

far: HENRIKSSON LANG, Hans (1703 - 1770)

far: LANG, Henrik (1672 - 1748)

mor: VON HOLTZ, Anna JOAKIMSDOTTER (1629 - 1719)

far: JOAKIMSSON VON HOLTZ, Joakim (- 1676)

BIOGRAFI:

HAMMARSMED och RÅDMAN: JOAKIM JOAKIMSSON VON HOLTZ Född vet man inte men början på 1600-talet-död 1676 Eskilstuna (D).

Gift med Anna MÖLLER.

RÅDMAN:  Är beteckningen på en ordinarie domare i underrätt, dvs i tingsrätt eller länsrätt. Domare i en rätt kan bestå av både nämndemän och juristdomare. Juristdomaren kan i mindre mål utgöras av en notarie i slutet av sin notarietjänstgöring.

HAMMARSMED: Smed som med hjälp av vattendrivna hammare tillverkade stångjärn, spik eller ämnen.

Hammarsmedjor var utrustade med vattendrivna hammare som var olika utformade beroende på användningsområde. Hammarsmedjorna var ofta grannar med sågar och kvarnar vid samma vattenfall.

Brukets uppgift

Ett järnbruk, eller som det ofta hette »hammare», hade till uppgift att förädla det vid Bergslagshyttorna tillverkade tackjärnet till stång- och knippjärn samt svartsmide och spik m.m., och ägde därför vissa rättigheter eller privilegier, dels på att tillverka en viss kvantitet av resp. produkt och dels att tillförsäkra sig om kol inom viss trakt samt äganderätten till bestämt område av rinnande vatten.

Smedens ställning

Själva ansågo de sig nog stå ett steg högre på samhällets rangskala än den övriga allmogen; och egendomligt nog utgjorde också i allmänhet faddrarne vid dopförättningar hos smedsmästarfamiljerna representanter ur överklassen. En äldre författare vill dock anse detta uteslutande som en strävan dåvarande herremannaklass, att vilja föregå sina underlydande med goda föredömmen i ödmjukhet.

Någon högre allmänbildning förefanns knappast. I hemmen kunde nödtorftigt finnas en katekes, en psalmbok, och kanhända någon postilla, men då det vanligen var klent med läskunnigheten, voro dessa av föga nytta.

Brukssmedernas dialekt, åtminstone hos de äldre, var egenartad, förrådande den utländska härstamningen. Anletsdragen voro hårda och skarpt framträdande och blicken, vanligen som en följd av dövheten, något frånvarande. Till lynnet var de godmodiga, pålitliga samt hjälpsamma och i allmänhet även, trots alla vidrigheter, vid ljus och lätt sinnesstämning.

En stångjärnssmeds karaktäristiska figur igenkändes lätt redan på avstånd. Genom den ställning han nödgades intaga i och med hanterandet av stängerna vid hammaren blevo benen inåtböjda och ryggen krum, på grund varav också armarna, med de stora, seniga händerna tog sig oproportionerligt långt ut.

Genom det evinnerliga dånet från vattenhjul och fors, slamret från blåsmaskinerna och hammarens genomtränande slag förstördes också rätt snart hörseln. En hammarsmed var vanligen redan vid 40 år kroppsligt angripen och vid 50 år försliten och förstörd till alla delar, vilket ju inte alls är att undra på,

då han nödgades föra ett så naturstridigt levnadssätt.

Även spiksmeden blev genom sin tvungna ställning under arbetet ryggbruten, och vanligen hade han

också en och annan finger stympad, liksom mer eller mindre skarpt framträdande ärr efter läkta skador. Läkare brydde sig ingen om. Kunde ej kroppsliga skador och krankheter hävas och lindras med kamfer och brännvin, malört och brännvin, millefolium eller peppar i brännvin, så fick det bli döden. Enahanda åsikter förefunnos även bland allmogen i gemen. Ingen var hågad för några klemigheter. Barnen fingo leka

utomhus i det fria alla årstider, och tunnt och uselt klädda som de ständigt var, blev de även ifrån början härdade och skickade att möta det mödosamma kropps- och själsnedbrytande liv som förestod dem.

En förrättning, som vanligen tilldelades någon för egentligt arbete oförmögen, lemmalytt person vid bruket, var natt- eller eldvakttjänsten. Eldvakten hade att, under de nattimmar arbetet vid bruket vilade, tillse det ej någon antändning inträffade i de slagg- och gnistgenompyrda smedjelokalerna. Och för kontrollens skull måste han i regel för varje timme invid kontoret, där bokhållarne vanligen sovo, tuta i ett slags horn eller fur.

Livet i smedjan

För stångjärnssmederna var arbetstiden 12 timmar om dagen, och 13'/2 timmar för spiksmederna, vilka vanligen nödgades börja arbetet redan kl. 4 på morgonen och hålla ut till kl. 9 på kvällen för att hinna fullborda dagsbetinget.

Dräkten bestod oföränderligen av mössa, lång, grov skjorta, förskinn, jämte strumpor och träskor, vilken lätta habit inte förbättrades ens vid den våldsammaste vinterkyla. Genompyrda av sot och smuts, vistades smederna vanligen ej något i familjen under veckans lopp utan intogo sina tarvliga måltider i smedjan och sovo, antingen i härden eller på en knippe halm i »smekuja» eller »labbhi», ett smutsigt krypin utan fönster strax bredvid, som uppvärmdes med inlagda glödande slaggklumpar. Atmosfären var här ohygglig, stinkande av hudsvett och salt, och en, åtminstone först på kvällen, brännhet temperatur.

Spriten

Och dryckenskapen, denna mänsklighetens smygande ödeläggare, bidrog i hög grad att, jämte svält, umbäranden och ett förslitande arbete, skyndsamt föra honom mot undergången. Vanligen blev det lunginflammationen, som slutligen krävde de brutna kropparnas redan underminerade motståndskraft.

Den mogna ungdomens enda förströelse var brännvinet och det själlösa glammet i kamratkretsen. Visst besökte de äldre kyrkan på söndagen, men det skedde vanligen i syftemål att förskaffa sig mera brännvin. Man gick helt enkelt in till en bekant brännare efter kyrkvägen, betingade sig ett stop brännvin mot löfte, att säljaren nästa dag exempelvis i ett dike å viss plats i all hemlighet fick avhämta ett antal spik som vederlag. Så förnöttes sabbaten i fylleri och ett förvildas leverne tills det blev tid att återvända hem och sova de tyngysta ruset av sig en stund innan arbetet i smedjan tog vid.

Spriten

Och dryckenskapen, denna mänsklighetens smygande ödeläggare, bidrog i hög grad att, jämte svält, umbäranden och ett förslitande arbete, skyndsamt föra honom mot undergången. Vanligen blev det lunginflammationen, som slutligen krävde de brutna kropparnas redan underminerade motståndskraft.

Den mogna ungdomens enda förströelse var brännvinet och det själlösa glammet i kamratkretsen. Visst besökte de äldre kyrkan på söndagen, men det skedde vanligen i syftemål att förskaffa sig mera brännvin. Man gick helt enkelt in till en bekant brännare efter kyrkvägen, betingade sig ett stop brännvin mot löfte, att säljaren nästa dag exempelvis i ett dike å viss plats i all hemlighet fick avhämta ett antal spik som vederlag. Så förnöttes sabbaten i fylleri och ett förvildas leverne tills det blev tid att återvända hem och sova de tyngysta ruset av sig en stund innan arbetet i smedjan tog vid.

Spriten

Och dryckenskapen, denna mänsklighetens smygande ödeläggare, bidrog i hög grad att, jämte svält, umbäranden och ett förslitande arbete, skyndsamt föra honom mot undergången. Vanligen blev det lunginflammationen, som slutligen krävde de brutna kropparnas redan underminerade motståndskraft.

Den mogna ungdomens enda förströelse var brännvinet och det själlösa glammet i kamratkretsen. Visst besökte de äldre kyrkan på söndagen, men det skedde vanligen i syftemål att förskaffa sig mera brännvin. Man gick helt enkelt in till en bekant brännare efter kyrkvägen, betingade sig ett stop brännvin mot löfte, att säljaren nästa dag exempelvis i ett dike å viss plats i all hemlighet fick avhämta ett antal spik som vederlag. Så förnöttes sabbaten i fylleri och ett förvildas leverne tills det blev tid att återvända hem och sova de tyngysta ruset av sig en stund innan arbetet i smedjan tog vid.

Text är hämtad ur boken "Alster från äldre och nyare tid" av Albin Zernander, 1977.

SAMMANFATTNING PERSONHISTORIA:

++++++++++++++++++++++++++++++GENERATION 11++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Anna JOAKIMSDOTTER VON HOLTZ är min mormors farfars morfars morfars farmor:

LINDSTRÖM, Karl-Arne (1940 - )

mor: ERIKSSON, Maria Kristina (1905 - 1991)

mor: ERIKSSON, Emma Margareta (1877 - 1951)

far: ERIKSSON, Tvilling Johannes "Johan" (1844 - 1919)

far: PALM HOLM, Erik (1818 - 1847)

mor: STOCKBERG, Greta (1785 - 1847)

far: STOCKBERG ERICSSON, Anders (1759 - )

mor: HANSDOTTER LANG, Margta (1730 - 1784)

far: HENRIKSSON LANG, Hans (1703 - 1770)

far: LANG, Henrik (1672 - 1748)

mor: VON HOLTZ, Anna JOAKIMSDOTTER (1629 - 1719)

BIOGRAFI: Anna JOAKIMSDOTTER VON HOLTZ.

Född 1629 Rosebergs bruk, Eskilstuna, Fors, (D)

Gifter sig med 1664-02-07 med Hammarsmeden Hans Lang.

Äktenskap med Hans LANG

Anna JOAKIMSDOTTER VON HOLTZ Dör 1719-03-24 Strömsbruk, Harmånger.

Begraves 1719-03-30 Strömsbruk, Harmånger.

Ur dödboken: 1719 d. 30de Martu begrofs hust. Anna Joackimsdotter von Holtz wid Ströms bruk, född 1629 i Södermanland wid Rosenholms Bruk af Hammarsmeden Mr Joackim von Holtz och hust. Anna Joackimsdotter. Gifta sig på sitt 20de åhr med Smeden Mr Hans Lang, lefwat tillsammans i 70 åhr och aflat 12 barn. Warit Enkia i 6 veckor och 2ne dagar, afsmonade efter 6 weckors siukdom d. 24 Martu lefwat 90 åhr och har ett godt ? för sin Gudsfruktan och ärbara lefnadt. Har i många åhr ? med sin ? ? ? ?.

Den 28/7 och 4/8 1672 begravs två barn till Hans Lang i Finnåker, Fellingsbro (T)

SAMMANFATTNING PERSONHISTORIA:

++++++++++++++++++++++++++++++GENERATION 10++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Henrik LANG är min mormors farfars morfars morfars far:

LINDSTRÖM, Karl-Arne (1940 - )

mor: ERIKSSON, Maria Kristina (1905 - 1991)

mor: ERIKSSON, Emma Margareta (1877 - 1951)

far: ERIKSSON, Tvilling Johannes "Johan" (1844 - 1919)

far: PALM HOLM, Erik (1818 - 1847)

mor: STOCKBERG, Greta (1785 - 1847)

far: STOCKBERG ERICSSON, Anders (1759 - )

mor: HANSDOTTER LANG, Margta (1730 - 1784)

far: HENRIKSSON LANG, Hans (1703- 1770)

far: LANG, Henrik (1663 - 1748)

BIOGRAFI: HENRIK LANG

Född 1663 i Rosenholms Bruk i Södermanland

Döpt 1663-11-24 Faddrar: Frans Skräddare Rosenholms Bruk i Södermanland, Hindrich Skult ibid., H. Brijta ibid., Elisabet Jacobsdotter ibid.

Gift 1695-03-27 med Margareta ISAKSDOTTER från Grängsjö, Gnarp, (X)

Äktenskap med Margareta ISAKSDOTTER

Barn med Anna PERSDOTTER i andra giftet.

HENRIK LANG dör 1748-12-26 i Strömsbruk, Harmånger, (X)

Begravd 1749-01-01 Harmånger CI:2  

Af Jernbruk räknade länet 1846: 65 med 170 härdar och 117 stångjernshamrar, samt ett privilegieradt stångjernssmide vid årets slut af 74,219 skeppund bergsvigt, hammarskatten afräknad, eller 1430 mera än år 1842. Uppgifven stång- och ämnesjerns-tillverkning hade under dessa 5 år varit i medeltal 74,948 skeppund, varierande från 71,509 år 1843 till 80,041 år 1846, och öfverstigande med omkring 7000 det nästföregående decenniets årliga produktion. Det sista årets produktion utgjorde half-åttonde delen af hela rikets, och var underlägset Stora Kopparbergs läns med 1/40, Karlstads med 1/4. De största verken äro: Helleforss, Brefven i Asker, Finnåker i Finnåker-Fellingsbro

Fellingsbro, Gammelbo och Granhult i Ramsberg, Gryt i Boo, Haddebo i Svennevad, Lassåna och Laxå i Bodarne, Svartå i Qvisbro, Wedevåg i Linde, Willingsberg i Knista m. fl.

++++++++++++++++++++++++++++++GENERATION 9++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Hans HENRIKSSON LANG är min mormors farfars morfars morfar:

LINDSTRÖM, Karl-Arne (1940 - )

mor: ERIKSSON, Maria Kristina (1905 - 1991)

mor: ERIKSSON, Emma Margareta (1877 - 1951)

far: ERIKSSON, Tvilling Johannes "Johan" (1844 - 1919)

far: PALM HOLM, Erik (1818 - 1847)

mor: STOCKBERG, Greta (1785 - 1847)

far: STOCKBERG ERICSSON, Anders (1759 - )

mor: HANSDOTTER LANG, Margta (1730 - 1784)

far: HENRIKSSON LANG, Hans (1703 - 1770)

BIOGRAFI: HANS HENRIKSSON LANG.

Född 1703-04-10 Ströms bruk, Harmånger, (X)

Döpt 1703-08-02 Ströms bruk, Harmånger, (X)

Gift 1708-11-01 Karin ERSDOTTER,

Äktenskap med Karin ERSDOTTER

HANS HENRIKSSON LANG dör 1770-11-18 Ströms bruk, Harmånger, (X)

Begravd 1770-11-25 Ströms bruk, Harmånger, (X)

SAMMANFATTNING PERSONHISTORIA:

++++++++++++++++++++++++++++++GENERATION 8++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Margta HANSDOTTER LANG är min mormors farfars morfars mor:

LINDSTRÖM, Karl-Arne (1940 - )

mor: ERIKSSON, Maria Kristina (1905 - 1991)

mor: ERIKSSON, Emma Margareta (1877 - 1951)

far: ERIKSSON, Tvilling Johannes "Johan" (1844 - 1919)

far: PALM HOLM, Erik (1818 - 1847)

mor: STOCKBERG, Greta (1785 - 1847)

far: STOCKBERG ERICSSON, Anders (1759 - )

mor: HANSDOTTER LANG, Margta (1730 - 1784)

BIOGRAFI: MÄSTAREDOTTERN MARGTA HANSDOTTER LANG.

Född 1730-05-22 Ströms bruk, Harmånger, (X)

Gift 1753-12-28 med DAGVERKSKARLEN-BRUKSSKEPPAREN Eric STOCKBERG

Äktenskap med Eric STOCKBERG

MARGTA HANSDOTTER LANG dör 1784-10-04 Ströms bruk, Harmånger, (X)

Begravd 1784-10-10 Ströms bruk, Harmånger, (X)

SAMMANFATTNING PERSONHISTORIA:

++++++++++++++++++++++++++++++GENERATION 7++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Anders STOCKBERG ERICSSON är min mormors farfars morfar:

LINDSTRÖM, Karl-Arne (1940 - )

mor: ERIKSSON, Maria Kristina (1905 - 1991)

mor: ERIKSSON, Emma Margareta (1877 - 1951)

far: ERIKSSON, Tvilling Johannes "Johan" (1844 - 1919)

far: PALM HOLM, Erik (1818 - 1847)

mor: STOCKBERG, Greta (1785 - 1847)

far: STOCKBERG ERICSSON, Anders (1759 - )

BIOGRAFI: BRUKSARBETARE ANDERS STOCKBERG ERICSSON

Född 1759-02-16 Ströms bruk, Harmånger, (X)

Döpt 1759-02-18 Ströms bruk, Harmånger (X).

Gift 1782-10-22 Äktenskap med Margareta JONSDOTTER  Harmånger, (X)

Gift 1804 Äktenskap med Sigrid PEHRSDOTTER Född 1755-09-10 Rogsta, Hudiksvall, (X).

Död 1820 Ströms bruk, Harmånger, (X). 

ANDERS STOCKBERG ERICSSON dör 1827-02-09 Ströms bruk, Harmånger (X).

Begravd 1827-02-18 Ströms bruk, Harmånger (X).

SAMMANFATTNING PERSONHISTORIA:

++++++++++++++++++++++++++++++GENERATION 6++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Greta STOCKBERG är min mormors farfars mor:

LINDSTRÖM, Karl-Arne (1940 - )

mor: ERIKSSON, Maria Kristina (1905 - 1991)

mor: ERIKSSON, Emma Margareta (1877 - 1951)

far: ERIKSSON, Tvilling Johannes "Johan" (1844 - 1919)

far: PALM HOLM, Erik (1818 - 1847)

mor: STOCKBERG, Greta (1785 - 1847)

BIOGRAFI: GRETA STOCKBERG

Född 1785-04-30 Ström (X)

Gift 1810-03-12 med ROTEBÅTSMANNEN Alfred Johan RÖSTA Rösta, Harmånger, (X)

Död 1847-05-15 Rösta Ilsbo (X)

Se bild. Så här står det.

Ur dödboken: Rösta, afsk. Båtm. Joh Rösta, Enka. Greta Stockberg f 1785 30/4 på Ström. Föräldrar: And. Stockberg o Hu. Margta Jonsdotter på Ström, gift 1810 Enk. 1841, 7 barn lefa 2:ne döda.

Begravd 1847-05-21 Rösta Ilsbo (X)

SAMMANFATTNING PERSONHISTORIA:

++++++++++++++++++++++++++++++GENERATION 5++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Erik PALM HOLM är min mormors farfar:

LINDSTRÖM, Karl-Arne (1940 - )

mor: ERIKSSON, Maria Kristina (1905 - 1991)

mor: ERIKSSON, Emma Margareta (1877 - 1951)

far: ERIKSSON, Tvilling Johannes "Johan" (1844 - 1919)

far: PALM HOLM, Erik (1818 - 1847)

BIOGRAFI:

BÅTSMAN ERIK PALM HOLM

Född 1818-09-15 Rösta, Harmånger, (X)

Gift 1841- Ingrid JONSDOTTER

Död 1847-05-14 Han DÖR i HARMÅNGER endast 28 år och 8 mån. gammal

SAMMANFATTNING PERSONHISTORIA:

++++++++++++++++++++++++++++++GENERATION 4++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Tvilling Johannes "Johan" ERIKSSON är min mormors far:

LINDSTRÖM, Karl-Arne (1940 - )

mor: ERIKSSON, Maria Kristina (1905 - 1991)

mor: ERIKSSON, Emma Margareta (1877 - 1951)

far: ERIKSSON, Tvilling Johannes "Johan" (1844 - 1919)

BIOGRAFI: SKOMAKARE JOHANNES ERIKSSON.

Född 1844-02-06 Forsa, Harmånger, (X)

Gift 1873-09-21 Chatrina Karin (Maria) ERIKSSON PERSDOTTER från Tosätter, Enånger (X)

Död 1919-03-16 Hudiksvall.

Begravd 1919-03-19 Skomakaren dör 1919-03-16 och blir Jordfäst i nya kyrkogården i Hudiksvall gravkapellet. Religiös i hela sitt liv och arbetade i sitt yrke som skomakare i hela sitt liv trots svår gikt.

Han blev vid sin läst kan man säga.

Vid graven predikade L.O.Larsson.

Kuriosa i samma grav nedsänktes stoftet efter en C.O.Carlsson.

SAMMANFATTNING PERSONHISTORIA:

++++++++++++++++++++++++++++++GENERATION 3+++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Emma Margareta ERIKSSON är min mormor:

LINDSTRÖM, Karl-Arne (1940 - )

mor: ERIKSSON, Maria Kristina (1905 - 1991)

mor: ERIKSSON, Emma Margareta (1877 - 1951)

BIOGRAFI: SÖMMERSKA EMMA MARGARETA ERIKSSON.

Född 1877-11-11 Forsa, Harmånger, (X) Så här står det i födelseboken: Emma Margareta 1877-11-11 döpt 18. Skomakare Johan Eriksson 33 år och Maria Persdotter 30 år i Forsa. Vittnen O. Forslöf o hustru i Forsa, Er. Olof Ersson o Eva Olsdotter Mattmarby.

Gift 1900-10-07 med Lars Johan ERIKSSON Håsta Kasern, Helsingtuna (X)

Död 1951-01-22 Hon bor då på Kronobergsgatan 10 i Hudiksvall. En snäll och rar dam.

Hemmafru tog hand om en mosters barn som hette Arne, han tog studenten.

Emma hade en syster som hette Kristina Elisabet Eriksson född 1869-11-17 död 1924-01-06 hon hade en son som hette Arne som Emma tog hand om och Arne blev som en bror till min mamma

Av detta blev det så att mitt ena förnamn kommer från pappas bror Karl och det andra från mammas "bror" Arne alltså Karl-Arne

Kristina Elisabet Eriksson ligger begravd i Slöinge.

SAMMANFATTNING PERSONHISTORIA:

++++++++++++++++++++++++++++++GENERATION 2++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Maria Kristina ERIKSSON-LINDSTRÖM är min mor:

++++++++++++++++++++++++++++++GENERATION 1++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Karl-Arne LINDSTRÖM.

Tillbaka till toppen av sidan.

Tillbaka till toppen av sidan.